Nu är han 22 år

 
!!!
Jag borde inte göra så stor sak varje gång mina barn fyller år och fundera IGEN över året som gått och var de befinner sig nu och var JAG befinner mig nu i rollen som mamma då "barnen" är två vuxna män på 22 och 23 år nu och inte längre bor kvar hemma.
Men jag är en grubblare och tycker om att analysera :-).
*****************
 
Med tanke på alla fantastiska barnkalas jag haft för mina barn under uppväxten så borde de ju lärt sig älska att bli firad skulle man kunna tro men son nr 2 är inget fan av födelsedagar längre (kanske just därför), knappt julafton heller finns det intresse för och de andra högtiderna betyder typ ingenting för honom.
Pelle är grabben som valde bort både studentmössa och kavaj på sin egen student för han ansåg att det kostade bara en massa extra pengar för några timmar att bära dem och tyckte att han slutade skolan lika mycket som alla andra ändå . Modigt och rätt tyckte jag. 
Men det är hårt för en mamma som jag som tycker varje dag är en anledning att fira och även fotografera/dokumentera men när mina barn är modiga och står för vad de tycker så blir jag stolt och det är värt mest och känns bäst i hjärtat.
 
.Vi är lika i mycket men vi måste få tycka olika.
 
Numera bor han i en egen lya och det är lite ovant att inte stå längre med bakning och inbjudningar och planera roligheter. Det är då polletten trillar ner och man inser att ens "barn" är stora.
 
"Jag har absolut ingenting att säga till om längre"  - det uppvaknandet känns, hahaha fast på ett rätt uppfriskande sätt. Jag har väl aldrig gjort alla val till barnen tidigare heller men nu ser jag framför mig en ansvarsfull man med disk och tvätt och nyss var han min grabb i pojkrummet med datorn.
 
I alla enkelhet så samlades familjen på en pizzeria nära hans hem och käkade ihop och sedan hem till honom och dricka kaffe med coops fika bröd. Det blev ju hur bra som helst ju.
Med tanke på att han inte ens gillar presenter så sträckte jag mig så långt att jag inte slog in presenten jag hade med mig, haha.
Jag frågade faktiskt innan vad han saknade i hemmet och det var ett våffeljärn så det köpte vi.
 
Det kändes lite sådär att säga hej då i dörren, man vill liksom fråga flera gånger om han är nöjd med sin födelsedag men jag frågade inte en enda gång för jag vet att det är han.
Jag ler när jag går trapporna ner från hans lägenhet - nu är navelsträngen klippt :-)
 
 
 

Kommentera här: