Follow on Bloglovin

Vart gör det ont?

 
 
 
Efter nära 20 år ropandes på hjälp i sjukvården och efter att många gånger upplevt dåligt bemötande i sjukvården så är man inte snabb längre att be om hjälp när kroppen krånglar.
Oftast har de heller inte svar på mina frågor eftersom ett medfött lymfödem dels är ovanligt och dels så ter det sig olika för varje patient även om grunden är densamma - lymfsystemet (kroppens reningsystem) gör helt enkelt inte sitt jobb.
 
Jag blir ibland så less på att höra mig själv klaga men när man är van att finna lösningar själv så gör man det först, istället för att boka tid hos en doktor.
Fast nu har jag kommit till en gräns där jag känner att jag inte mäktar detta längre. 
Jag vet att jag borde ringa precis NU och boka tid hos doktorn och ändå gör jag det inte. Först tog det tid att prova göra mig själv hel på egen hand, sedan komma över besvikelsen över att misslyckas göra mig själv frisk och just nu håller jag nog på att ladda fortfarande för att orka ringa och boka och går om och om igen igenom proceduren kring mötet med sjukvården och tänker mycket kring det och vad jag vill ha sagt.
 
För det är sååååå svårt att svara på frågan om varför jag sökt hjälp......var ska jag börja?
Jag har 100 problem med min kropp. 
Kanske 50 av dem beror på samma sak men jag känner mig så stressad när jag på lite tid ska hinna förklara allt och varför så förra veckan satt jag mig helt enkelt ner och ritade en fram och en baksida av en figur och under dagen gick jag dit och fyllde i var någonstans jag kände att jag hade problem med, var det gjorde ont - helt enkelt allt som inte är som det ska.
Det rosa som jag ritat dit är smärt och problemområden som ibland är aktiva samtidigt och ibland en och en.
Jag gjorde små noteringar och vad jag vill, vad jag tror att det är.
Det här gjorde det enklare för mig att förstå att allt verkligen inte står rätt till.
Så jag renskrev den och funderar på om jag ska ta med detta till doktorn eller om han tror att jag är knäpp.....fast den diagnosen har jag ställt själv för länge sen, haha.
 
Dock har jag haft en en hel vecka nu som jag har mått så mycket bättre och genast börjar tankar kring att slippa det där samtalet komma. Då får jag påminna mig själv om att det har sett ut såhär ALLTID. Mellan de långa och sjuka perioderna kommer alltid en kortare period där jag mår bättre och börjar få hopp....tills nästa djupdykning inträffar. Jag måste fixa det som fixas kan så det inte inträffar igen. 
 
 
Follow on Bloglovin

Livet som mamma Åsa

(null)

Jag har aldrig varit i så obalans med hälsan så länge som denna gång. Jag försöker acceptera att mina dagar går med låg fart men har svårt att gilla läget.
Saknar att göra saker som jag tycker om och är grymt less på att varje aktivitet suger musten ur mig. Det som inte går förlorat är hoppet - fast besluten att ta mig genom detta och ur detta fast det kommer att ta längre tid denna gång och det går inte att skynda. 
Som alla andra strider i livet så går det parallellt med det roliga i livet och fina saker som sker så att man trots allt kan behålla sitt leende. 
"För varje minut du är arg, förlorar du 60 sekunder av glädje"
På tisdagkväll hade vi Mattias på hemmaplan - min äldsta son på 22 år. Mysigt att få samla nästan hela syskonskaran till bords för middag och sen bjöd Mattias familjen på gott fika. Han berättar att han lämnar sitt nya jobb för att återgå till sitt gamla jobb på Sector Alarm och det tror jag är ett bra val för honom och själv känner han sig helnöjd med beslutet. Skönt för honom också att slippa pendla till Härnösand. 
Skönt för MIG som mamma att veta att livet rullar på i rätt riktning för ungarna - när man inte har dem under samma tak längre så har man inte stenkoll trots sms och telefonsamtal. Fullt normalt, man måste ju klippa navelsträng, knuffa ur dem ur boet och låta dem upptäcka världen medan man står där som mamma bakom kulisserna - redo att rycka ut och hjälpa till men tamejtusan, de gör ju ett grymt jobb på egen hand. 
Ibland funderar man ju på om man hann lära dem allt innan de flyttar hemifrån men det är ju medan vi lever som vi lär. Det som sitter i ryggmärgen på dem är att de är högt älskade och allt som man ställs inför i livet - om man lyssnar till sitt hjärta så blir det rätt. 
Älskar er, ungar ❤️

Follow on Bloglovin

Ett heltidsjobb

(null)

Det tar tid att ta hand om sitt lymfödem - särskilt om man är i det skick jag är i.
Mitt lymfödem behöver ständig uppmärksamhet, annars gör det sig snabbt påmind. Den här veckan har jag daltat rejält med det - använt mina bästa kompressionstrumpor (medi) och vid några tillfällen har jag även tagit på mig mobiderm/sockerbitsstrumporna. De små fyrkanterna i ett material likt skumgummi dränerar och gör ödemet mjukt men jag har känslig hud också så jag har dem på cirkaa 1-2 timmar sen blir det för varmt och obekvämt. Ibland får jag bra fart på lymfaflödet men kroppen hinner inte med eftersom lymfsystemet jobbar trögt. Då blir det stopp och det irriterar vissa områden på huden. Då känns även större delar av kroppen överhettad. De gångerna måste jag lägga mig ner och vila nån kvart så det lugnar sig. 
Min vänstra fot är mest svullen och behöver extra stöd just nu så jag använder mig av en justerbar kompression som heter juxta fit. Står jag en längre stund så är de ett bra hjälpmedel. Önskar att jag hade till höger fot också och allra helst till båda benen. Den här har jag själv betalat 800:- för men nu har jag hört att man kan få dem utskrivna gratis så jag ska kontakta lymfvården igen.
Eftersom min förkylning har gett med sig så har jag kunnat använt lymfapressen flitigt. Med bra och jämnt flöde i kroppen så håller jag kroppen friskare under en längre tid. Jag undviker att använda den då jag har virus eller infektion i kroppen då det har gjort mig sjukare. Som om man skjutsar runt eländet i kroppen och ger det nya chanser att blossa upp.
Men nu mår jag bättre och en strimma av hopp tänds och jag börjar se möjligheten att nå mina mål igen. Skynda långsamt!!