Follow on Bloglovin

Dessa terrordåd

 
Det var lika fint på morgonpromenaden som på kvällspromenaden men det är bara solen som värmer skönt, det är rätt kallt i luften fortfarande.
Det händer en massa tråkigheter runt om i världen med jämna mellanrum och tydligen ägde ett terror dåd rum i Manchester igårkväll under samma tid som vi såg en film om terror dådet i Bosten som ägde rum för några år sedan.
 
Man blir omskakad och orolig över vart det bär iväg och hur är det ens möjligt att det finns människor som klarar av att genomföra sådana här dåd där så många skadas eller dödas?
Hur blir man en självmordsbombare? Hur många års hjärntvätt behövs det?
Denna person har ju också en gång i tiden varit ett barn, växt upp, haft drömmar - tydligen haft starka åsikter men skev bild av vad som är rätt och fel och vill markera på ett sätt som drabbar oskyldiga människor.......
Alltså jag har lite svårt att begripa syftet med att släppa en bomb bland folk och dessutom dö själv på kuppen.
Det är ju ingen impulsgrej.....man planerar i veckor och inte någonstans ringer det en klocka att detta är galet.
Är det press utifrån och flera inblandade så är det ju lika galet att det finns så många likasinnade.
När ska det ta slut, när är sista ordet sagt?
 
Jag är inte tillräckligt insatt kanske men jag känner djup sorg utifrån flera aspekter.
För att detta ens existerar, för offren och deras familjer, för mig själv och min familj och för den rädsla det skapar hos alla.
Man vill tro gott om folk och att med kärlek övervinner man allt men det är svårt att återhämta sig efter något sådant här.
I juni ska min son och hans pappa åka med min bror och hans son ner till Stockholm och se Sverige spela i VM kval mot Frankrike - en fantastisk upplevelse men jag får ont i magen av att ens tänka på det nu.
 
Man vill bara omfamna hela världen och hoppas på att alla håller varandras händer istället, ler och känner ren kärlek i sina hjärtat och sprider glädje.
Det får inte plats med såhär mycket ondska på vår jord - den fräter sönder av det och skapar rädsla hos folket. Men att leva i rädsla är inget liv att leva heller - vi måste fortsätta tro på att världen helar och att vi tillsammans klarar av att bygga upp en trygghet igen.
Vi måste ju kunna lämna våra bon ibland och åka till andra platser för att få uppleva sånt som skänker mening med livet.
 
 
 
 
Follow on Bloglovin

En dag med sonen på stan

 
Den här stiliga gossen var jag med till tandregleringen i onsdags - det är en tand som inte får riktigt plats med de andra tänderna men det bokades en ny koll i december istället för att se om man kan ta beslut kring den då.
Så det var 5 min i tandläkarstolen bara och sedan gick Max och jag ner på stan för att shoppa lite kläder till honom innan pappa Mogge kunde hämta upp oss efter jobbet.
 
Vi tog oss en fika på ett mysigt kafe där vi satt och pratade lite om allt och inget.
Så värdefullt det är att få rå om ett barn i taget ibland - Max är så klok, känslosam och vaken person och det är givande att lyssna till hans funderingar.
 
Gillar att han uppmärksammar samma saker som mig när vi går genom staden - allt från vackra detaljer på husen till att uppmärksamma att det sitter ovanligt mycket folk på parkbänkarna och dricker öl mitt på dagen och många av dem är unga.
Och all den sorg som råder kringer just dem vi ser, särskilt kring dem som är kraftigt påverkade av droger.
Det är tydligt att många av dem inte mår bra och det får Max att spinna vidare på varför, hur och vad händer sen.
Vi ser inte sånt här hemma i Söråker på samma sätt och det betyder förstås inte att det inte finns men vi bor i en byhåla. Det är inte mycket fart på det stället.
Jag vet att i större städer så höjer man inte på ögonbrynet direkt när man ser hemlösa och missbrukare längs gatorna men det känns aldrig ok i nåns hjärta att möta.
Det kan hända vem som helst.
Mannen med tovigt hår som vi såg sitta aspackad på en bänk och se arg ut, med 4 ica kassar med kläder bredvid sig och en öl gömd i sin hand har också varit ett barn, spelat fotboll och varit kär, haft stora drömmar och levt livet.
Men ibland går det inte som man tänkt sig och ibland gör man fel val.
Det är någons bror syster, kanske mamma eller pappa.
Det blir inte lika skrämmande att möta detta då när man tänker så, det som är skrämmande är att många ser förbi dem eller ännu värre - ser ner på dem <3
***************************
 
Och här är de tre byxorna från HM som Max fick - det var på tiden då han bara hade ett par hela brallor hemma :-). Nästa gång får det bli sommarkläder.
 
 
 
 
Follow on Bloglovin

Lyckliga barn och mobiler

Jag har liksom inga barn i tonåren just nu - de två äldsta är 20 år och 21 år och de två yngsta 9 år och 10 år.
Men jag gruvar mig lite för den tiden då jag ska åter igen handskas med både en son och en dotter och med sociala media som ligger så nära inpå allt man gör.
Det liksom fanns inte på det sättet när de stora sönerna klev in i pubertet med sin hormoner och utsvävningar.
Det var något tjafs i skolan ibland och så gick de hem och tjafset hade svalnat till dagen efter.
Hade de haft mobiler på den tiden så skulle tjafset förmodligen fortsätta via den under hela kvällen.
 
Under deras tonår kunde jag sätta en tid på en timme på datorn per dag fram till de var 13 och 14 år och den ena yngre av dem ogillade mobiler så mycket att han nästan inte använde dem alls fram till för ett halvår sedan då han köpte för egna pengar.
Ny tid och generation - min 9 och 10 åring har nu fått sin första egna mobiler och vi hade ju kunnat vänta längre bara för att men det är också en trygghet numera som förälder att ha barnen tillgängliga samt att en mobil använder man inte bara till att ringa med längre.
Men man har en viktig uppgift som förälder att lära dem mobilhyfs.
Jag vill gärna tro att jag har bra koll på vad de gör men ännu viktigare - att de TROR att jag har stenhård koll så de sköter sig ;-).
 
Men jag har många vänner och bekanta med barn i tonåren just nu och som kan berätta många sorgliga historier kring tonåringar och deras vardag och just sociala medier.
Jag blir så förtvivlad över att höra detta samtidigt som jag inte tror att det är ett nytt fenomen utan att allt är bara så tillgängligt nu att ta in och ta del av.
När jag var en ledsen tonåring så grät jag och skrev av mig i en bok jag hade.
Ibland blev det 10 sidor ilska, hjärtekross och besvikelse.
Hade jag haft snapchat på den tiden så hade jag förmodligen fotat mig själv i tårar också och fått respons direkt från vänner att de tänker på mig, ord som peppar, och förståelse.
Men det kan ju lika gärna vända till en större ilska om någon säger något annat opassande i en sårad situation.
Det är lätt att kasta ord på varandra.
 
Jag hoppas innerligt att det är fler barn som mår bra idag än dåligt.
Att allt inte ser ut som det ibland kan framstå som.
Har bara idag pratat med tre förtvivlade tonårsmammor på olika håll, och jag blir väldigt illa berörd.
När man har facit i hand så är det lätt att säga att det kommer att ordna sig.
Jag har haft två söner som överlevt tonåren trots den känslomässiga kaos som var ibland och minns själv känslan när man som mamma tog allt väldigt personligt. 
 
Jag tror att tonåringar har ett stort bekräftelsebehov och jag som förälder är inte tillräcklig för att fylla det. Hur mycket jag än säger att de är bäst. De söker bekräftelse utifrån och då är det extra viktigt att rätt personer finns där så inte tonåringen glider av banan helt. Utgår jag från mig själv så har det varit viktigt för mig att tonåringarna vet att jag finns även om de är på glid och även om jag kan vara obekväm ibland.
Vissa tonåringar tar ut svängarna rejält och andra inte, men de bör ha något att falla tillbaka på.
Den tryggheten står vi som föräldrar för.
Det tror jag själv på.
 
Minns hur min tonåring en gång sa att han inte tålde höra min röst - det skar i hans öron.
Nu har han bott i Spanien i 2,5 månad och när vi hade vårt första telefonsamtal förra veckan så sa han att han saknat mig och hur skönt det var att få höra min röst igen.
Jag ler stort åt det och älskar att han genom den meningen knöt ihop säcken - tonåren är förbi.
Idag hade vi vårt första videosamtal då de äntligen skaffat wi-fi i lägenheten och jag kan säga att jag är innerligt glad för våra mobiler då. Han kunde visa oss runt i sitt hem och vi kunde visa runt i vårt och ikväll kunde hans småsyskon säga godnatt via snapchat. Imorgon åker äldsta sonen till Göteborg för en Kick off med jobbet och tack vare mobilen så håller vi kontakten och han kan dela med sig av roliga saker.
 
Nä tonåren är en speciell tid och vi lever i en väldigt speciell tid.
När det florerar så mycket hemskheter i världen så kan jag bara hoppas att jag lyckat igen med denna generation ungar med att ha grundat i flera år för starka och självständiga individer som klarar av att säga NEJ till droger, mobbing och kriminella handlingar och tacka JA till livet, sprida kärlek och värme och visa respekt.