Follow on Bloglovin

Summering av 2018

(null)

Det har helt klart varit ett fint 2018 där vi har varit väldigt nära familj och vänner. 
Jag hade som vanligt stora problem med hälsan men jag jobbar fortfarande på att förbättra den. 
I påsk for syskon med familjer samt Mammi och hennes Danne och firade påsk i Jang. 
I juni åkte vi till Kreta med bonusdottern, hennes sambo och deras 1 åriga dotter. Första gången utomlands för mig och barnen. 
Kom hem och strax därefter fick jag vara med på svägerskans förlossning och dela den fantastiska upplevelsen när lilla Alva kom till världen. Vilken ära!!

(null)

Sedan kom vi iväg på en hel del husbilsäventyr och styrde bland annat mot Pite Havsbad med barnen samt en del små fisketurer, mycket bad och sommaren var i övrigt helt fantastisk med mycket sol.
I augusti flyttade båda äldsta sönerna hemifrån igen och till varsin lägenhet. Saknar dem hemma men är stolt över hur de vuxit upp till så fina unga män.
Jag har en förhoppning om att få tid till mig själv under 2019 så jag kan hitta tillbaka till mitt bättre jag. Har mål utsatta och en stark tro på att jag klarar de förändringar som krävs. 

Follow on Bloglovin

Glädjeskutt

 
Ja va fan, det är väl ingen hemlis att man är en tjockis så här kommer JAG!!!
Njuter av sommarkvällen allt vad jag kan :-)
 
 
Det är inte ofta jag badar utomhus på sommaren men det var en fantastiskt fin tisdagskväll och vattnet varmt så jag fick verkligen feeling. Har varit förkyld i 3 veckor och blivit bättre, sprudlade av glädje av att min svägerska och jag var på stranden med våra döttrar.
Och jag sa till min svägerskan att nu ska jag minsann ta ett ordentligt hopp från bryggan som man gjorde som barn. 
Min dotter fångade ögonblicket på bild.
Jag delar gärna med mig av den glädjen - det var en minnesvärd kväll.
 
Annars brukar man ju stå där på stranden, se barnen ha kul i vattnet men själv känna att det är så jobbigt att kliva i vattnet när det känns kallt först, bli blöt i håret, sandiga fötter när man ska försöka byta om.
Jag bara släppte det och ville känna samma känsla som när man var barn - glädjen.
Mitt lymfödem bromsar mig i mycket så min glädje är extra stor när jag får möjlighet att känna mig så fri igen.
Alla borde ta ett glädjeskutt från bryggan och känna livet inom sig.
:-)
 
 
 
 
Follow on Bloglovin

Dags för förlossning

 
 
Min yngsta bror väntade sitt andra barn med sin sambo den 27:e juni och jag hade blivit tillfrågad om jag ville närvara vid den förlossningen.
Givetvis tackade jag ja till det men med blandade känslor - bara positiva men även jag jag känner en stor ära kring att bli tillfrågad så kändes det också läskigt. Tänk om något går fel? Och kommer jag få se något jag inte vill se som sätter sig på näthinnan resten av livet, eller åtminstone varje gång jag träffar mamman :-)??!!
 
Några i vår närhet har tyckt att det varit lite ovanligt att be en 3:e person närvara men Angelica förklarade det så fint:
 
"Jag ville att du skulle vara med och dela det här med oss men inte för att vi inte fixar förlossningen själva, utan för att det här är den finaste gåvan jag kan tänka mig att ge till någon som står oss nära"
 
Och hon har helt rätt. 
 
Mamma Angelica med sin stora bebismage blev igångsatt eftersom det har varit komplikationer under graviditeten men den 26:e juni så fick jag telefonsamtalet att det var dags att bege sin in på förlossning.
Jag klev in genom dörrarna kl 20:00 och hade min egna lilla förlossningsväska med mig, förväntade mig en lång natt.
20:30 så checkade de bebis mående, OK!! 
20:40 var mamman öppen 5 cm men sedan gick det plötsligt så fort att knappt personal hann med på plats och 21:04 föddes en liten tjej.
2720 gram och 47 cm lång.
Det är en glädjeyra utan dess like när alla har landat med att allt är ok.
ALVA ska hon heta.
 
Jag känner en sådan tacksamhet över att jag fick vara med och uppleva detta.
Jag har ju själv haft 4 förlossningar och nu en femte där jag fick ta den roll som oftast pappan har - känslan av hjälplöshet vid sidan av sängen med klara ögon vad som händer runt omkring i rummet. Sånt som man som mamma med smärtor sällan ser, mest för att man blundar halva tiden av smärtor men också för att man pga av smärtor är i en dimma med lustgas.
En timme efter förlossning så grät jag ordentligt, det var så omtumlande och vackert att se ett barn komma till världen och veta att jag kommer att få finnas till under hennes uppväxt är stort.
 
Mamman och pappan gjorde ett grymt jobb - ja personalen också givetvis - men det är speciellt också eftersom jag för 5 år sedan såg till att min bror fick "återfödas" genom att lämna ett gammalt liv med dåliga beslut.
Jag står i full beundran av vad han har åstakommit på dessa 5 år inom flera områden. 
På det personliga planet, med hälsan, familj och jobb.
Så stolt....kan inte säga det till honom tillräckligt många gånger <3