Vart gör det ont?

 
 
 
Efter nära 20 år ropandes på hjälp i sjukvården och efter att många gånger upplevt dåligt bemötande i sjukvården så är man inte snabb längre att be om hjälp när kroppen krånglar.
Oftast har de heller inte svar på mina frågor eftersom ett medfött lymfödem dels är ovanligt och dels så ter det sig olika för varje patient även om grunden är densamma - lymfsystemet (kroppens reningsystem) gör helt enkelt inte sitt jobb.
 
Jag blir ibland så less på att höra mig själv klaga men när man är van att finna lösningar själv så gör man det först, istället för att boka tid hos en doktor.
Fast nu har jag kommit till en gräns där jag känner att jag inte mäktar detta längre. 
Jag vet att jag borde ringa precis NU och boka tid hos doktorn och ändå gör jag det inte. Först tog det tid att prova göra mig själv hel på egen hand, sedan komma över besvikelsen över att misslyckas göra mig själv frisk och just nu håller jag nog på att ladda fortfarande för att orka ringa och boka och går om och om igen igenom proceduren kring mötet med sjukvården och tänker mycket kring det och vad jag vill ha sagt.
 
För det är sååååå svårt att svara på frågan om varför jag sökt hjälp......var ska jag börja?
Jag har 100 problem med min kropp. 
Kanske 50 av dem beror på samma sak men jag känner mig så stressad när jag på lite tid ska hinna förklara allt och varför så förra veckan satt jag mig helt enkelt ner och ritade en fram och en baksida av en figur och under dagen gick jag dit och fyllde i var någonstans jag kände att jag hade problem med, var det gjorde ont - helt enkelt allt som inte är som det ska.
Det rosa som jag ritat dit är smärt och problemområden som ibland är aktiva samtidigt och ibland en och en.
Jag gjorde små noteringar och vad jag vill, vad jag tror att det är.
Det här gjorde det enklare för mig att förstå att allt verkligen inte står rätt till.
Så jag renskrev den och funderar på om jag ska ta med detta till doktorn eller om han tror att jag är knäpp.....fast den diagnosen har jag ställt själv för länge sen, haha.
 
Dock har jag haft en en hel vecka nu som jag har mått så mycket bättre och genast börjar tankar kring att slippa det där samtalet komma. Då får jag påminna mig själv om att det har sett ut såhär ALLTID. Mellan de långa och sjuka perioderna kommer alltid en kortare period där jag mår bättre och börjar få hopp....tills nästa djupdykning inträffar. Jag måste fixa det som fixas kan så det inte inträffar igen. 
 
 

Kommentera här: