Dessa terrordåd

 
Det var lika fint på morgonpromenaden som på kvällspromenaden men det är bara solen som värmer skönt, det är rätt kallt i luften fortfarande.
Det händer en massa tråkigheter runt om i världen med jämna mellanrum och tydligen ägde ett terror dåd rum i Manchester igårkväll under samma tid som vi såg en film om terror dådet i Bosten som ägde rum för några år sedan.
 
Man blir omskakad och orolig över vart det bär iväg och hur är det ens möjligt att det finns människor som klarar av att genomföra sådana här dåd där så många skadas eller dödas?
Hur blir man en självmordsbombare? Hur många års hjärntvätt behövs det?
Denna person har ju också en gång i tiden varit ett barn, växt upp, haft drömmar - tydligen haft starka åsikter men skev bild av vad som är rätt och fel och vill markera på ett sätt som drabbar oskyldiga människor.......
Alltså jag har lite svårt att begripa syftet med att släppa en bomb bland folk och dessutom dö själv på kuppen.
Det är ju ingen impulsgrej.....man planerar i veckor och inte någonstans ringer det en klocka att detta är galet.
Är det press utifrån och flera inblandade så är det ju lika galet att det finns så många likasinnade.
När ska det ta slut, när är sista ordet sagt?
 
Jag är inte tillräckligt insatt kanske men jag känner djup sorg utifrån flera aspekter.
För att detta ens existerar, för offren och deras familjer, för mig själv och min familj och för den rädsla det skapar hos alla.
Man vill tro gott om folk och att med kärlek övervinner man allt men det är svårt att återhämta sig efter något sådant här.
I juni ska min son och hans pappa åka med min bror och hans son ner till Stockholm och se Sverige spela i VM kval mot Frankrike - en fantastisk upplevelse men jag får ont i magen av att ens tänka på det nu.
 
Man vill bara omfamna hela världen och hoppas på att alla håller varandras händer istället, ler och känner ren kärlek i sina hjärtat och sprider glädje.
Det får inte plats med såhär mycket ondska på vår jord - den fräter sönder av det och skapar rädsla hos folket. Men att leva i rädsla är inget liv att leva heller - vi måste fortsätta tro på att världen helar och att vi tillsammans klarar av att bygga upp en trygghet igen.
Vi måste ju kunna lämna våra bon ibland och åka till andra platser för att få uppleva sånt som skänker mening med livet.
 
 
 
 

Kommentera här: