Dags för förlossning
Min yngsta bror väntade sitt andra barn med sin sambo den 27:e juni och jag hade blivit tillfrågad om jag ville närvara vid den förlossningen.
Givetvis tackade jag ja till det men med blandade känslor - bara positiva men även jag jag känner en stor ära kring att bli tillfrågad så kändes det också läskigt. Tänk om något går fel? Och kommer jag få se något jag inte vill se som sätter sig på näthinnan resten av livet, eller åtminstone varje gång jag träffar mamman :-)??!!
Några i vår närhet har tyckt att det varit lite ovanligt att be en 3:e person närvara men Angelica förklarade det så fint:
"Jag ville att du skulle vara med och dela det här med oss men inte för att vi inte fixar förlossningen själva, utan för att det här är den finaste gåvan jag kan tänka mig att ge till någon som står oss nära"
Och hon har helt rätt.
Mamma Angelica med sin stora bebismage blev igångsatt eftersom det har varit komplikationer under graviditeten men den 26:e juni så fick jag telefonsamtalet att det var dags att bege sin in på förlossning.
Jag klev in genom dörrarna kl 20:00 och hade min egna lilla förlossningsväska med mig, förväntade mig en lång natt.
20:30 så checkade de bebis mående, OK!!
20:40 var mamman öppen 5 cm men sedan gick det plötsligt så fort att knappt personal hann med på plats och 21:04 föddes en liten tjej.
2720 gram och 47 cm lång.
Det är en glädjeyra utan dess like när alla har landat med att allt är ok.
ALVA ska hon heta.
Jag känner en sådan tacksamhet över att jag fick vara med och uppleva detta.
Jag har ju själv haft 4 förlossningar och nu en femte där jag fick ta den roll som oftast pappan har - känslan av hjälplöshet vid sidan av sängen med klara ögon vad som händer runt omkring i rummet. Sånt som man som mamma med smärtor sällan ser, mest för att man blundar halva tiden av smärtor men också för att man pga av smärtor är i en dimma med lustgas.
En timme efter förlossning så grät jag ordentligt, det var så omtumlande och vackert att se ett barn komma till världen och veta att jag kommer att få finnas till under hennes uppväxt är stort.
Mamman och pappan gjorde ett grymt jobb - ja personalen också givetvis - men det är speciellt också eftersom jag för 5 år sedan såg till att min bror fick "återfödas" genom att lämna ett gammalt liv med dåliga beslut.
Jag står i full beundran av vad han har åstakommit på dessa 5 år inom flera områden.
På det personliga planet, med hälsan, familj och jobb.
Så stolt....kan inte säga det till honom tillräckligt många gånger <3
