Jag vill och jag kan
Här har ni mig - 42 åringen som vill såååå mycket men det går inte alltid som hon vill.
När yngsta sonens fotbollslag upphörde i höstas så har han en önskan om att få börja träna på gym med oss i stället.
Han kliver alltid upp tidigt men på måndagmorgon kvart i sex stod han dessutom och gjorde äggröra till frukost för han ville ha en extra bra start och vi gjorde vårt första pass ihop efter skolan.
Jag har mått bra i 2 veckor så jag kände mig också redo efter mitt långa uppehåll.
Vi pratar mycket hälsa hemma och detta kickade igång mig - är det något som kan kickstarta mig så är det för barnens skull. På köpet får vi mycket värdefull tid ihop.
Men på plats hindrade min högerarm mig att göra ens hälften av övningarna. Och eftersom vi promenerade dit och hem så fick jag problem med att gå pga hälarna.
Stod sedan och lagade mat - tyckte att jag mådde bra - i sinnet kände jag mig smått lycklig - men då började den där smärtan i benen och fötter komma så knappt att mina ben bar mig.
Jag fick nästan en tår i ögat av besvikelse men försöker tänka att detta är inget nytt.
Själva passet på gym var lagomt, men det var nog kombinationen av lång promenad och står vid spis en timme efteråt som ställde till det.
Inte ens ett varm bad lindrade och när jag lade mig i lymfapressen så gjorde det så ont och smärtade i hälarna, ländrygg och det tycktes pressa det uppåt i axlar och nacke att det kändes som om jag stod upp och ner och allt blod rann ner i huvudet. Obehagligt.
Idag tisdag är jag extremt trött igen. Benen och fötter är ömma.
Många känslor kring detta då man vill vara stark fast man är svag.
Jag vill fortsätta träna men måste tänka mer på hur jag ska lyckas genomföra det utan att kollapsa.
Middagen blev i alla fall en succe - ugnsbakade rotsaker och hemmagjorda biffar med lök.
Fick ett tips om att steka biffarna på båda sidor men låta dem gå färdigt i ugn på 200 grader i nån kvart.
De blev sååå saftiga och fina.