På konfirmation
Barnens tremänning Wilma konfirmerade sig i lördags.
Kyrkan är vacker, jag respekterar den, jag tycker om tanken kring konfirmationen men jag delar inte den synen på livet. Tonåringarna i sina vita långklänningar är ju däremot en sån rar syn men guuuuuuuud så utragen ceremoni att sitta på träbänkarna att beskåda, haha. 1 timme och 10 min.
Det blev dessutom nästan komiskt också när 11 åriga sonen suckade högt vid varje ny psalm vi skulle sjunga tillsammans i en alldeles för hög och omöjlig ton :-).
Man nästan bubblar själv av lycka när man kommer ut genom kyrkportarna och ut i finväder och frisk luft - fotar gladeligen de stolta konfirmanderna och hoppas att Gud nu lovar att leda dem alla rätt i livet.
Eftersom mina egna barn inte är döpta eller konfirmerade så får de ta rygg på Wilma ;-).
Efter kyrkbesök så kommer en annan höjdpunkt - släktfikat.
Självklart hemma hos Wilma och hennes familj - vädret var rätt för altanhäng och vi var ju ett ordentligt gäng så tur att altanen är stor.
Jag skulle kunna lägga upp lite bilder på en massa gamla släktingar men jag väljer att lägga upp på släktens nykomlingar som är så bedårande.
S och N
