Tidningen uppmärksammar mig


Sedan min medverkan i Arga Doktorn har jag tackat nej till journalister men jag kunde inte tacka nej till Dagbladet då jag fick veta att flera fina medmänniskor har nominerat mig till blombuketten. Känner mig väldigt rörd av deras omtanke att vilja uppmuntra mig och stötta mig vidare.
 
Jag fick hembesök vid halv tio igår av en kvinna som nominerat mig och sedan också journalist och fotograf från Dagbladet. Jag hade inte mina bästa mornar om man säger så men det var ett trevligt gäng och rätt avslappnad stämning där vi alla delade med oss av hur vi upplevt orättvisor i vården.
Trots att jag känner själv att min egen historia är rätt uttjatad vid det här laget så förvånade jag mig själv med att brista ut i gråt när jag berättade om hur jag mådde under den här tiden då jag kände mig som mest förtvivlad och övergiven av vården.
Nu väntar jag på att få åka iväg på den 3 veckors långa intensivbehandlingen på ett rehab i Falköping ca 70 mil bort.
Det är då jag verkligen kommer att få en effekt på mitt ödem, rådfråga fler doktorer och lymfteraputer, sitta på föreläsningar, träffa likasinnade, ha tillgång till träning och vila efter mina förutsättningar och behov. Jag längtar enormt mycket efter det även om jag INTE ser fram emot att lämna min familj så länge.
 
När jag kommer hem så hoppas jag att det flyter på så som det utlovats med återbesök till doktor på vårdcentral, till specialisten på Röda korsets sjukhus i Stockholm, besök till remautologen som jag fortfarande väntar svar ifrån, samt uppföljning hos lymfterapeut på Sundsvalls sjukhus. Hemmavid kommer jag att kunna fortsätta hålla ödemet på plats med byxmanchetten och med ett lymfflöde som fått fart efter behandling så hoppas jag att mitt ödem ska kunna minska ytterligare. Rätt skor och rätt kompressionstrumpor är också viktigt.
Efter det hoppas jag äntligen kunna arbetsträna och se vad jag klarar av och inte klarar av - då är mina förutsättningar på topp. Jag känner för första gången att jag vågar tro på att det faktiskt kan bli bättre men som läget är just nu så är allt en enda lång väntan bara.
Jag har inte haft någon behandling på Sundsvalls sjukhus på över ett år och ortopedtekniska har tydligen glömt att skicka ut en ny tid för vinterskor som jag ringde om för länge sedan.
Jag mår fortfarande inte så bra som jag vill och min rygg har också börjat svälla nu och med påtaglig värk så det går utöver min vardag. Men skillnaden från nu och då är att jag nu vet att det är bara är en tidsfråga innan jag ska få hjälp. Jag åker om ca 2 månader och hamnar på rätt plats :-).
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Emm:

Vad skönt för dig och vilken lättnad! Jag fortsätter hålla tummar och tår. Kram

2 Louise:

Har inte hunnit läsa artikeln ännu, men jag har sett den och vet varför den finns. Blir så glad för din skull, Åsa. Det känns som att det kanske kan bli ett nytt liv för dig, äntligen. Och tänk att det finns så många människor omkring dig som bryr sig.
Härligt ...
Stor kram och en fin helg till dig ...

Kommentera här: